Gårdens historia

   

Gårdens historia

1931 klövs fastigheten mellan bröderna Helmer och Axel Lundström. Stamfastigheten, Hörnsjö 4:42, ligger ca 400 m sydväst om gården. Axel ålades att flytta till den nya gårdstomten, Hörnsjö 4:43. Med sig fick han det mindre boningshuset av timmer (17,5*6,6 m.), innehållande 2 kök, 2 kammare, 2 förstugor och 2 vindar, halva ekonomibygden (26*9 m.) innehållande timrad ladugård, gödselstad, ladugårdsport med ströhus, foderlada och vedbod samt halva kornhjässan (3-dubbel, 6 led med tak, 28 fot hög). 1966 tog Bert och Marianne Lundström över gården. De bor kvar på fastigheten i ett hus som uppfördes 1978 och byggdes ut 1997. Kent och Romualda köpte gården 1996-97. På gårdstomten står idag mangårdsbyggnaden, ladugården, en bagarstuga med kornbod på övervåningen, ett garage, lösdriftstall samt Bert och Mariannes hus.

 
   

Natur- och kulturvärden på gården

Det finns en hel del natur- och kulturvärden på gården som är viktiga att bevara och förstärka. Med fortsatt skötsel kan de fortsätta att berätta en levande historia om gården och bygden. En jordbruksgårds natur- och kulturmiljö är till stor del beroende av varandra. Gården erbjuder en varierad omgivning som kan innehålla ett flertal växt- och djurarter. Äldre och större träd, som t.ex. gårdsträd, är värdefulla för insekts- och fågellivet. Även jordbrukets byggnader har betydelse som livsmiljö för fåglar och andra djur. Ladusvalan bygger sina bon inne i ladugårdar, medan tornseglaren och staren ofta bygger under tegelpannorna på taket. När gårdarna ändras eller försvinner minskar mångfalden av miljöer och arter som kännetecknar en levande landsbygd. Prästkrage och kattfot konkurreras ut av kvickrot och nässlor. När hus förfaller eller rivs förvinner bl.a. boplatser för fåglar. Växtligheten kring gården och i trädgården med sina gräsytor, fruktträd, buskar och rabatter fungerar som en oas för småvilt, ödlor och paddor, grodor, småfåglar och insekter samt inte minst fjärilar.

 
   

Sommarladugården - ett kulturarv

Intill Hörnån, söder om gården, står en sommarladugård. Sådana ladugårdar står många gånger på utskiften, där skogen kryper allt närmare dem. Detta gör att taken går sönder och väggarna sakta men säkert ruttnar ner när de så småningom sjunkit ner mot den fuktiga marken. Med tanke på att de flesta gårdar har haft sin egen sommarladugård är det relativt få som finns kvar i det västerbottniska jordbrukslandskapet. De återstående har därför ett stort kulturhistoriskt värde och är ett väsentligt inslag i landskapsbilden. Sommarladugården påminner om den tid då skogsbetet var den dominerande betesformen i vårt län. Genom att flytta djuren till sommarladugården fick man tillfälle att rengöra vinterladugården och låta den torka upp ordentligt inför den kommande vintern. Dessutom slapp man alla flugor och andra insekter som djuren drog till sig på sommaren. Växter som gynnats av djurens tramp och bete är även viktiga att bevara.

 
   

De sista höladorna

Det finns flera lador på hemmanet. Hölador visar på vallodlingens framgång under 1800-talet och hur man förvarade vinterfodret tills markerna bar för att frakta hem det på snön, det vill säga hur arbetet var organiserat i det äldre jordbruket. Numera rivs lador, de ruttnar ner och självdör i allt snabbare takt. Odlingslandskapets vanligaste byggnader kan vara försvunna om några decennier. Därför är det viktigt att kvarvarande lador tas om hand på plats så dess mångfald blir tydlig även i framtiden.

 
   

De ensamma trädjättarna

Intill bagarstugan står en tall som planterades på 1950-talet. Gamla, friväxande och storkroniga lövträd kan ibland stå kvar i odlingslandskapets hagmarker, åkrar, åkerholmar, gårdsmiljöer och vägrenar. De gamla solitärträden är resterna av ett äldre slåtter- och beteslandskap, där de fritt stående trädjättarna var en vanlig syn. Många träd kan ha vuxit upp under senare tid i kantzoner och när de står i öppna lägen kan de växa snabbt och utvecklas till stora solitärträd. Genom sin ofta höga ålder uppvisar själva trädet, som miljö för andra arter, en lång och obruten kontinuitet bakåt i tiden. Ett gammalt träd erbjuder ett mycket stort utbud av småmiljöer och föda i form av skrovlig bark, grenar, blad, rot, död ved och nedfallna grenar. Detta är viktiga livsmiljöer för en mängd arter, däribland många rödlistade insekter, larver, svampar och mossor. Hålrum i träden blir bostäder för fåglar och fladdermöss. De åldrade träden är stark hotade i odlingslandskapet framför allt p.g.a. igenväxning. Stammarna bör vara solbelysta för att de ovannämnda arterna skall gynnas.

 
   

Viktiga vägar

Det finns flera gamla vägar som genomkorsar fastigheten. Att äldre bruksvägar får finnas kvar är mycket viktigt för att förstå gårdens placering och hur komunikationerna inom och mellan gårdarna fungerade förr. Vägrenar kan innehålla en rik flora och fauna, förutsatt att de inte plöjs upp, gödslas eller kalkas. Vägrenarna slås på sensommaren och höet bärgas så att livsrum kan skapas för våra hotade ängsväxter, insekter och andra arter som är beroende av dessa.

 

 

 
   

Orörda naturbeten

På hemmanet finns det partier av naturbetesmark. Här kan många djur och växter som är knutna till slåtter- och betesmark snabbt återetablera sig om marken röjs upp och betesdjur släpps dit. Med en naturbetesmark menas en mark, ofta stenbunden, där jorden inte plöjs eller gödslats ( åtminstone inte de senaste 20-30 åren ). Dessa marker ligger ofta i anslutning till gården eller i branta svårodlade partier som t. ex. bäckraviner. Tidigt, så fort gräset börjar spira släpps djuren ut på bete. De betar av i princip alla växter vilket resulterar i ett produktivt, näringsrikt och smaklig bete hela betessäsongen ut. Samtidigt som de betesgynnande växterna får en fördel i konkurrensen om ljus och näring gentemot andra mer snabb- och högväxande växter, som exempelvis tuvtåtel, älggräs och sly.

Tack vare restaureringarna vid Ut- Hörnsjön och betesdriften på stränderna höjdes värde för fågellivet rejält. Svanar och andra fåglar återkommer varje vår för häckning och föda.

 
   

Värdefulla skogsbeten

Väster om gården längs Hörnån ligger ett skogsbete. Dessa beten är de mest traditionella betesformerna i vårt län och är därför viktiga att bevara. En skog som nyttjas för bete känns igen på upptrampade fästigar som ofta kantas av en gräsrik vegetation. Även svampar gynnas av djurens trampande. Här och var kan skogen vara luckig med gläntor, till skillnad mot obetad skog. På sådana platser, liksom i skogskanterna, hittar man ofta en artrik örtflora. I äldre betad skog finns dessutom många hotade arter förknippade med träden själv, exempelvis knappnålslavar och vedlevande insekter.

 

 
    Den levande Hörnån

Hörnåns stränder hålls öppna tack vare bete. Där växer bl. a. blåklocka, prästkrage och ett stort antol andra växter och djur som har specialiserat sig på att leva i dessa marker. Arter som är knutna till öppna stränder som förr var ett så vanligt inslag i odlingslandskapet. Karaktäristiska fågelarter som är beroende av hävdande stränder är bl. a. tofsvipa, rödbena, storspov, ängspiplärka och gulärla.
Det finns ett flertal kolbottnar på fastigheten. kolbottnar är viktiga för våra möjligheter att utforska och förstå den egna hembygdens historia. genom att vårda dessa lämningar skyddar vi dem mot att bli förstörda. Samtidigt blir de synliga och levandegjorda, vilket ökar förståelsen för hur människor levde förr hus kommande generationer.

 
   

Vilt nära gården

Djurlivet på gården och i byn är rikt. Fåglar som brukar vara synliga är bland annat gräsand, knipa, skrak, storspov, tofsvipa samt dalripa. Lo finns i trakten och bäver håller till i Hörnån. I ån finns även gädda och abborre samt harr och öring i forsen. Tamduvor häckar på gården i reden på ladugårdsväggen. Varje vår brukar svalor återkomma för att bygga sina bon i våra djurstallar. Grodorna lägger rikligt med grodyngel i trädgårdsdammen.

Gårdens natur och kultur värden är dokumenterad med hjälp av Malin Karlsson, biolog.